476
Li tteriirhistoriska upply sningur.
1177. Hans källor äro dels qväden och muntliga berättelser, dels Are Frodes eller sednare sagoförtäljares skrifter; framställningen är buren af tidens meddelsamhet och lefvande sinne för en historisk berättelse, hvarigenom man ej blott får en skugga af händelserna eller ett omdöme om dem, utan liksom upplefver dem: de utförligare partierna af Snorres verk höra til! sago-stilens och dermed ock til! den historiska konstens renaste alster. Arbetet antages hafva blifvit afslutadt bortemot hans 50de år. Han hade ännu en orolig tid att bestå, än i Norge och än på Island, än med utsigt till alt blifva öns Jarl, än misstänkt för högförräderi. På anstiftan af en frände och medtäflare blef han öfverfallen på gården Iteykjaliolt och mördad 1241, 63 år gammal. Hans gods förskingrades; hans verk, tidigt spridda i afskrifter, sedan i upplagor och öfversättningar, äro Nordens rikaste arf från forntiden.
Japetns Steenstrup (S. 167-72), född i Vang i det nordvestliga Jutland 1813, blef student 1832 och egnade sig åt naturhistorien. Han vann »Videnskabernes Selskabs» pris för en geognostisk undersökning af tvenne mossar på Seland (1837); utom flera undersökningsresor i åtskilliga trakter af landet genomreste han också i offentligt uppdrag Island. Som lektor i Soro blef han namnkunnig genom en genialisk afhandling »Om Forplantning og Udvikling gjennem vcxlende Generationsraäkker» 1842, i hvilken han från egna och andras iakttagelser om de lägre djuren ledde sig till lagen för en fortplantning genom könlösa generationer, vexlande med bekönade. 1845 blef han professor i zoologi vid Köpenhamns universitet. En riklig del af hans undersökningar och meddelanden rör sig kring den för-historiska faunan, kring ben-grottor i södra Europa, kring de nordiska urinvånarnes »afskrädeshögar», hvilka han i förening med Forchliammer och Worsaae har upptäckt och undersökt, till gemensam vinst för naturvetenskap och fornhistoria. Steenstrup utmärker sig så väl för divinations- och förklaringsgåfva, som för grundlighet både i undersökningar och i utarbetandet. Ett mästerstycke i framställningen är ett populärt-vetenskapligt föredrag (Dansk Maanedskr. 1855) om en hafsman »Somunken», som 1545 fångades i 0resund: genom ett utsökt litterärhistoriskt material föres man in i undersökningens spänning, till dess sjömunken afklådd visar sig som en kolossal bläckfisk.
Nils Vibo Stockfloth (S. 154-9), född i Frederiksstad i Norge 1787, blef juridisk student och under krigsåren löjtnant; han var med i slaget vid Sehested (1813) och inträdde efter kielerfreden i den norska arméen. I sitt 38de år tog han teologisk examen och blef prest — kristlig missionär — i Finmarken, först i ett större, sedan i et fattigare pastorat, bland fjäll-lapparne, hvarest var ännu mera att göra. Det var ett lif på resor, fullt af faror och besvärligheter; hans hustru delade det med
