— Du säger väl inte sant, vet jag, ropade Torger. Panta i gården! hvad ämnar han nu göra?
— Ja, det är just det han inte vet.
— Jag får hjelpa honom, Kari.
— Ja, vi skulle väl vara de närmaste till det.
— Det är sjelffallet, vi få hjelpa honom. Vi ha 50 daler stående i sparbanksboken nu, eller hur?
— Jo, så är det.
— Än om vi gåfve honom dem! Jag har inte behof af dem och — —
— Ja, jag har tänkt detsamma, föll Karin honom i talet.
— Ja, det ska vi, ropade Torger glad. Så går du till länsman, Kari, och tar ut dem, men språka inte med någon om det; och så går du upp till bror min med dem.
— Men du är väl närmast till det, du som är hans bror.
— Ja det kan väl vara, men — det är just som om jag vore skamsen, ser du. Kunde vi inte skrifva: till välaktade torparen Olof Jonson för att lösa in vår fädernegård.
— Så fick han veta det i alla fall.
— Ja det är sant — nej, du får gå, du Kari, du kan så bra ställa med det, du.
— Och jag skall ge honom alla penningarne?
— Ja, jag tror mest det, för så har han något till att röra sig med också.
Karin gick och brodern fick allt det Torger egde.
