ett nästan obegränsadt förtroende. I rådet afgjordes ärenderna som förut. Drottningen deltog visserligen i öfverläggningarna; men vanligtvis gick det så till, att när något ärende föredrogs, utvecklade Oxenstierna skälen för och mot, samt sade sin mening, hvilken understöddes af Jakob De la Gardie, och slutligen stadfästades af drottningen. Man finner också, att nu liksom förut Oxenstierna anmodades om att uppsätta större delen af de förordningar, som skulle utfärdas; att man icke fattade sina beslut, förrän den frånvarande rikskansleren hunnit rådfrågas; att man uppsköt verkställandet af andra beslut; ty, hette det, »rikskansleren syntes ogilla dem.» Så gick det hela året 1645.[1] Mot slutet af detsamma återkom Oxenstierna till Stockholm, sedan han afslutat den för Sverge och för honom sjelf ärorika freden i Brömsebro. Drottningen mottog den hemkommande på det mest smickrande sätt, och beslöt göra honom till grefve. Redan Gustaf Adolf hade erbjudit samma värdighet, hvilken Oxenstierna då likväl afböjde.[2] Nu då den enligt drottningens och rådets beslut blef honom erbjuden, mottog han utmärkelsen. Den 27 Nov. 1645 församlades på slottet icke blott hela riksrådet utan ock många i staden närvarande högre befälhafvare och andra herrar. I denna samling framkallade drottningen Axel Oxenstierna och förklarade honom upphöjd till grefveligt stånd samt gaf honom såsom grefskap Södermöre härad, beläget i Småland mellan Kalmar och gränsen af Blekinge. Det är en af de skönaste och rikaste nejder inom fäderneslandet och innefattar 11 socknar med 610 hela hemman samt hade gifvit kronan en årlig inkomst af minst 15,000 daler silfvermynt. Ofvannämnde utmärkelse var då för tiden ganska sällsynt och derföre så mycket ärorikare. Alltsedan Erik den fjortonde
