Sida:Drottning Kristina 1.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

42

måste bekänna, att eders majestäts sista bref hafver gått mig nära till sinnes, och kan jag ej förstå, hvarifrån de deri varande beskyllningar sig härleda. Jag måste ställa det till Gud och tiden, som allt annat och äfven detta en gång yppandes varder. Men den, som kommit eders majestät att skrifva ofvannämnde bref, han skall, om jag honom finner, derföre en gång stå mig till ansvar. Emedlertid om eders majestät behagar genomse de oss gifna förhållningsbrefven, så hoppas jag, att deraf skall inhemtas, det jag ingenting gjort, som söl och oförnuftigt uppförande benämnas bör. Länge har jag för mina enskilda angelägenheter önskat befrielse från denna långa och mödosamma underhandling, men har i hopp om lyckligt slut icke velat dermed besvära. Nu då mina åtgerder ej mer gillas, öfverlemnar jag i underdånighet åt eders majestät att efter eget behag min person använda. Några veckor derefter skref han ånyo följande ord: som herr Salvius troligen efter vana haft den äran att i enskilda bref underrätta eders majestät om åtskilligt härute, så har jag ansett öfverflödigt göra detsamma. Nu måste jag likväl i korthet nämna, att jag i fem veckors tid ifrigt arbetat på freden; men att det just varit herr Salvius och fransmännerna sjelfva, som under allehanda förevändningar dragit på tiden och hindrat mig från att efterkomma den gifna befallningen. Det synes mig, som hade eders majestät åt min ämbetsbroder gifvit ett enskildt förhållningsbref, hvilket ej öfverensstämmer med det, som blifvit ställdt till oss båda gemensamt; eljest kunde han ej uppföra sig så, som han gör. Tiden skall det upplysa. Jag har emellertid velat nämna detta, för att ej få skuld för dröjsmålet, såsom jag fick i eders majestäts förra handbref, hvilket jag besvarat; ehuru eders majestät icke behagat nämna om mitt svar framkommit. Förhållandet lär hafva varit så, som Johan Oxenstierna uppgaf. Det, som denna gång föranledde uppskofvet, var Kristinas eget bemödande att skaffa Osnabrück åt en bland då varande gunstlingarna, grefve Wasaborg, för hvilket ändamål Salvius måste föra en hop hemliga