underhandlingar. Detta var förmodligen ämnet för det enskilda förhållningsbref, som Oxenstierna trodde Salvius hafva bekommit.
Johan Oxenstierna lemnade sin far underrättelse om dessa uppträden och afskrifter af brefven. Den gamle förstod mer än väl, att det var honom, som drottningen förnämligast ville åt. Han råkade också häröfver med henne i så häftig ordvexling, att han på stället begärde sitt afsked, hvilket hon också genast beviljade.
Drottningens förbund med fransmännen mot sina egna ministrar; hennes under fredsverket visade släpphändhet i bevakandet af Sverges, men hennes envishet i bevakandet af gunstlingarnas fördelar; och derjemnte hennes uppförande mot den förtjente rikskansleren väckte emellertid mycken ovilja hos alla, som kände rätta förhållandet; till och med hos de bättre bland Oxenstiernas motståndare. Per Brahe sade drottningen helt upprigtigt, att hon ej borde, med förbigående af bepröfvade männer, skänka hela sitt förtroende åt en yngling, och åt en prest, han åsyftade grefve Magnus och Johannes Matthiæ. Rådet lärer hafva gjort föreställningar om rikskanslerens oumbärlighet; och redan förut hade flere bland dess anseddaste medlemmar börjat draga sig från öfverläggningarna, t. ex. Gyllenhielm och Jakob De la Gardie. Denne sistnämnde förblef sig lik. År 1645, när Kristinas förtroende till Axel Oxenstierna började vackla, yttrade han i sittande råd, att drottningen borde i afseende på de tyska angelägenheterna hafva fullt förtroende för rikskansleren, hvilken kände och förstode dem bättre än någon annan[1]. När nu spänningen mellan henne och Oxenstiernorna antog ofvannämnde hotande utseende, uppträdde åter gamla De la Gardie; ehuru förut af ålder och blindhet oftast hindrad från allt deltagande i ärenderna. Man vet ej, om det denna gången skedde af egen drift, eller, enligt någras sägen på Oxenstiernas, enligt andras på hans egen sons begäran, hvilken sednare skulle hafva
- ↑ Riksark. Rådsprot. d. 18 Maj 1645.
