närma sig drottningen. Hon deremot behöll i hjertat sin förra ovilja och skref till Salvius sålunda. Frukten ej för edra afundsmän! jag skall nog beskydda eder. Rikskansleren gör sig nu ganska ödmjuk; men, quidquid est, timeo Danaos et dona ferentes[1]. Jag finner alla dagar, huru på honom sannas Taciti ord om Tiberius: jam Tiberium corpus, jam vires nondum dissimulatio deserebat[2]. Vid samma tid framkastade hon i rådet ett förslag att skicka rikskansleren till Hamburg för att som der blifvande svenskt sändebud efterträda Rosenhane, hvilken skulle som ambassadör afgå till Paris[3]. I allmänhet fortfor hon att försumma Oxenstierna, och då denne sednare begärde åt sin son förläningen af några gods på Ysedom, fick han afslag, ehuru Kristina länge slösat med dylika gåfvor. Äfven Johan Oxenstierna erfor många och kännbara verkningar af den fortfarande onåden. Upptröttnad af ledsnad och harm begärde han formeligen befrielse från hela fredsverket; men Kristina, som fruktade uppseende och skada, befallde honom stanna qvar och tillhopa med Salvius bringa underhandlingen till slut. Oxenstierna beklagade sig för fadren. Denne svarade: käre son! Ehuru det vore mig obehagligt, om du efter så många års besvär skulle med oförrättadt ärende lemna din plats; så skulle jag sådant likväl föga akta, utan önska dig skild från din Salvius, om det blott utan skam och skada ske kunde. Men när hennes majestät det ingalunda vill, så kan jag ej heller så hårdt yrka derpå. Käre son, hafver du trökat så länge och insupit så mycken förtret, så tröka ännu en liten tid! Bed Gud, och haf tålamod! Var viss, att också jag hafver min dryga del, och till hjelp deremot endast Gud och samvetet! Tag du samma sköld, och låt Salvius sedan missbruka sin magt; han får nog en
