Sida:Drottning Kristina 2.djvu/322

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

318

till fäderneslandets fiende, kejsaren, med det gamla, redan 1658 gjorda förslaget, nämligen, att Österrike skulle från Sverge eröfra För-Pommern och Bremen, hvilka land borde tillfalla kejsaredömet, sedan Kristina af desamma under hela sin lifstid uppburit inkomsterna. Hon anmodade Montecuculi samt påfliga nuntien i Wien att understödja förslaget. Kejsaren fästade ingen uppmärksamhet dervid och gaf blott tomma och undvikande svar. Då dessa försök slogo felt, vände sig Kristina år 1676 till kejsarens fiende och Sverges bundsförvandt, konungen i Frankrike, med ett förslag, hvars hufvudpunkter voro följande. 1:o Frankrike skall söka införa katolska läran i Sverge, hvilket för närvarande bör gå lätt nog i anseende till Sverges nöd och beroende af Frankrike. 2:o Frankrike skall förmå Sverge, att genom en laglig handling åt drottning Kristina afträda de Sverges i Tyskland belägna landskap, hvilka för närvarande äro af fienden öfversvämmade; d. v. s. Pommern och Bremen. 3:o Frankrike skall ytterligare skaffa Kristina säkerhet för de årliga 200,000 riksdaler, som hon vid tronafsägelsen sig förbehållit. 4:o Frankrike skall sjelft till Kristina betala sin skuld, enligt Kristinas räkning utgörande 900,000 riksdaler. Angelägnast var hon om de båda hertigdömena. För att vinna Ludvig den fjortonde för denna plan, lät hon genom sitt sändebud framställa, huru ärorikt det vore att sålunda främja kyrkans bästa, skaffa den betryckta rätt och göra en billig jemnkning mellan drottningen, Sverge och det sednares fiender. En hvar kan förstå, med hvad tankar Ludvig hörde ett förslag, hvars alla fördelar voro på Kristinas, men alla uppoffringar på Frankrikes sida. Att vinna Sverges bifall syntes än mera omöjligt. Kristina vågade dock äfven detta försök. Hon skref till sin underhandlare på följande sätt. Jag vet från säker hand, att de förbundna magterna enhälligt och oåterkalleligen beslutat icke tillbakagifva åt Sverge någonting af dess tyska besittningar; likaså, att Frankrike hvarken kan eller vill hjelpa Sverge; ja att det redan lofvat öfvergifva detsamma, oaktadt man ännu med