Sida:Efterlemnade dikter.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
98


Allvarsam han står, den unge,
i det röda morgonsken; —
men i närbelägen dunge
kuttra dufvorna från gren.

Mildt de bjuda honom luta
sig mot mossans hufvudgärd,
trötta ögonlocken sluta
för att glömma stormtung värld;

deras vingar skola vifta
svalka till hans heta kind,
och när stridens öden skifta,
vyssas han af västanvind;

han skall drömma om att våren
åter randats lyckosam . . .
och han lyssnar . . . men i snåren
blänka fiendens vapen fram.