Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
förmådde icke ens en gud att så
den skörd som nu till äring kunde gå!
Och han, den svage gossen, skulle bära
på klena skuldror imperatorns ära?
Nej, icke han, nej i min dödsminut!
De hämndens andar, hvilka mig fördärfva,
de furier, som afgrunden spytt ut,
de, endast de, och kaos må mig ärfva . . .
Dem skänker jag min spira . . .»
Spöklik stod
han med ett språng ur bädden; fönstertäcket
han ryckte bort, och öfver marmorräcket
han slängde, yrande, med brand i blod,
världsmaktens staf . . . Och natt låg öfver jorden.
Men på gården gick
en krigsknekt vakt, en rese ifrån norden,
med ärlig trofasthet i djupblå blick.
Och öfver marmorgolfvets glatta tilja
den spira rullade, som cæsars vilja
till offer ägnat nyss åt hämnd och hot —
