Sida:Efterlemnade dikter.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
131

Den tro, som i hans tanke glödde,
gaf honom kraft att allt förmå . . .
men vi, vi stackars efterfödde,
af gudar öfvergifna gå.

Då himlen för vårt öga lycktes,
försvann ock salig skaparfröjd . . .
Vi veta mycket nu, men rycktes
för evigt dock från solig höjd.
Den gamla konsten, graflagd vorden,
ej uppstår åter i en ny,
förr’n molnen glesna öfver jorden
och guden syns i himlens sky!

1887