Sida:Efterlemnade dikter.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
6

och hädiskt stormar själfva himlens port . . .
Och hennes namn det är Revolutionen.
Osynlig är hon, tager ej gestalt
af en förnuftets strålande gudinna
i allt hon lefver dock och öfverallt,
där frihetskraf i varma hjärtan brinna.
Från envåldshärskarn ryckte hon hans makt,
drog fram igenom Trianons boskéer
och skrämde bort herdinnor och abbéer,
som svängt sig nyss i menuettens takt.
Ur dvalan väckte hon de unga släkten
och gaf dem lösen: seger eller död;
och härligt flammande i solskensglöd
den randades den stolta morgonväkten,
som lyste på Bastiljens rifna häkten.
Mot slottets prakt hon vägde kojans nöd
och mänskovärdet sammaleds mot börden.
Åt bonden skänkte hon den mogna skörden,
som herremannen fordom trampat ned.
Hon löste trälen ur lifegenskapen,
där under fogdens piska förr han kved.
Och när hon folket kallade till vapen,
till ett gemensamt fosterlands försvar,
då lystrade till maningen en hvar
och grep med fröjd musköten eller piken,
att under Bernadotte, Hoche och Marceau