Sida:Efterlemnade dikter.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
158

Till lifvets gästabud jag nyss har blifvit väckt,
den fradgande pokaln munskänken ej mig räckt
            att gripas fast af mina händer.

Omkring mig våren ler. Och måneskiften gå
förrn odlarns höjda arm den mogna skörd skall slå
            och solen högt på himlen lyser.
O, liljan är jag lik, som, väckt af daggens kyss,
till morgonrodnans fjät i salig undran lyss —
            men se, för aftonen jag ryser!

Vik hädan, hemska syn! För tidigt, bleka död,
du kommer, gå! Du vet hvar hungersargad nöd
            anropar dig att lian höja!
Ack, fagert dalen ler, och himlen strålar ljus,
och ljufligt strängaspel jag hör i vindens sus —
            o, nej! nej! död, du måste dröja!» —

Så klagar, fängslad här, en flicka ung och blek,
och lyran på min arm, som eolsharpan vek,
            för hennes sorgsna stämma klingar.