Sida:Efterlemnade dikter.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
18

Sken hon ej på visa rådslag, frön, som knyta ax en gång?
Lyste hon ej presidenten upp emot Palais Bourbon?

Dagen lider . . . Hennes sista strålar falla på hans bår,
då vid Père Lachaise det dystra sorgetåget stilla står.
Mörkret faller. Facklor flamma, och i långsam defilé
inför slumraren i kistan drager Frankrikes armé.

Och när dofva sorgsaluten brakar genom vinterkväll
darra örnarne som vakta kejsarns Invalidhotell.
Genom dimman stiger månen ofvan ärebågens fris,
och den tysta natten sjunker öfver sörjande Paris.

1883.