Sida:Efterlemnade dikter.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
88

— Och timma kom, och timma skred,
men utåt snöig byaled
            kaplanens lampa lyste
            från ruta fäst i bly.

Han undrade, där tyst han stod
            vid fönsterpostens list,
hvad i en framtid förestod
            den lille som kom sist. —
Hvad öde månde varda hans?
En värja? En magisterkrans?
            Kanhända tiggarstafven
            i fattigdom och brist?

Men in i kammarn näst bredvid
            han sakta smög på tå
där, mor och son i stilla frid
            nu slumrade de två —
Han satte sig vid bädden ned
och trampade på vaggans med,
            och öfver rynkad panna
            en ljusning drog sig blid