jorden är min fotapall; hwar är då det rummet, der jag hwila skall? så sant är det äfwen, att en Christen på alla orter och i alla tider kan finna och tillbedja HERren, den allestädes närwarande. Detta är den enskilda andakten, hwars wärde förtjenar att i allas sinnen införlifwas. Det war en tid, då Judarna kunde framför andra folkslag berömma sig af en renare religionslära och gudstjenst, men de nyttjade dessa företräden till wantro och menniskohat, i stället de bordt utsprida den sanna Gudens dyrkan, enligt Mosis och Propheternas höga anmaningar. Tiden fullbordades, och Gud sände sin Son, född af en qwinna, underkastad lagen, att han skulle förlossa dem, som under lagen woro, att wi skulle få barnaskapet. (Gal. 4: 4, 5.) Han lärde oss, att Gud är en Ande, och de som honom tillbedja, skola tillbedja i anda och sanning. O! så kan då den ringaste, den af werlden mäst förtryckte, likasom uppswinga sig till den Allseendes thron, och der frambära sitt hjertas offer, lika med den högt upplyste, eller den som i stor ära sitter. Du kan då, redelige JEsu wän, i alla dina dagar, under alla lyckans omskiften, öfwa en himmelsk umgängelse och i bönens stilla andakt känna dig lycklig. Du kan säga med Assaph: HERre! när jag dig hafwer, så frågar jag efter himmel och jord icke, om mig än kropp och själ försmäktade, så äst Du dock, Gud, alltid mitt hjertas tröst och min del. Gif derföre akt på dessa dina stora fördelar; försumma ej att nyttja de tillfällen du äger, till det dyrbara och förtroliga umgänget med din Gud och Förlossare. Du har
