Hon sade ingenting, men stor förtvivlan stod att läsa i hennes ansikte, och myrtenbuketten, som hon hade fått av fostermodern, sträckte hon mot henne i förebrående vädjan.
Det var inte en syn, som människor kunde uthärda. Fostermodern svimmade med ens, pigan stod stilla ett ögonblick, såg på dottern och på modern, därpå satte hon händerna för ögonen och sprang in i kökskammaren, som hon väl stängde.
»Nej,» sade hon, »det är inte till mig, hon har ärende, det behöver jag inte vara med om.»
Men Ingrid vände sig till dalkarlen.
»Stäng till om mig och bär mig härifrån! Hör du! Hör du! Bär mig härifrån! Bär mig dit, där du tog mig!»
Det bar så till, att dalkarlen kom att se ut. Det körde en lång rad av vagnar och kärror uppåt alléen och in på gården. Jaså, jaså, då ville han inte stanna här. Det där tyckte han alls inte om.
Ingrid kröp ihop på bottnen av säcken, frågade inte mer efter något, utan bara snyftade. Klaffar och lock blevo stängda om henne, och hon blev åter upplyftad på ryggen och bortburen. De, som kommo till gravölet, skrattade gott åt Getabocken, som skyndade bort och neg och neg för varje häst, som han mötte.
