Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/323

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

1835.] 315

af hafvet danade dalar.

var en dal af de största dimensioner och ledde till ett pass öfver Cordilleran, är den likväl alldeles vattenlös, utom måhända några få dagar under någon mycket regnig vinter. Branterna af de söndervittrande bergen fårades knappast af några skölgångar och den med klapper fylda bottnen af hufvuddalen var slät och nästan vågrät. Ingen något så när betydligare bäck kunde någonsin hafva runnit nedför denna klapperstensbädd; ty om så varit fallet, skulle, liksom i alla sydliga dalar, helt visst hafva uppstått en djupt nedskuren flodbädd. Jag hyser föga tvifvel om, att denna dal, liksom de, hvilka omtalas af resande i Peru, lemnats i sitt nuvarande skick af hafsvågorna, då landet långsamt höjde sig. Jag såg på ett ställe der i el Despoblado inmynnar en skölgång, hvilken i nästan hvilken annan bergskedja som helst skulle kallats en stor dal, att dess bädd var högre än dess bidals, ehuru den bestod endast af sand och grus. En liten bäck skulle efter en timmes förlopp hafva skurit en bädd åt sig, men här var det tydligt att mansåldrar förgått, utan att någon sådan bäck flutit genom denna stora sidodal. Det var eget att blott med det sista obetydliga undantaget se vattenafledningsmaskineriet, om ett sådant uttryck tillåtes mig, i fullkomligt skick, men utan något tecken till verksamhet. Litet hvar torde hafva märkt hurusom dybankar, hvilka qvarlemnas af den tillbakavikande ebben, i smått likna ett land med kullar och dalar; och här hafva vi den ursprungliga modellen i sten, bildad när fastlandet höjde sig under hafvets sekelslånga tillbakavikande, i stället för vid tidvattnets stigande och fallande. Om en regnskur faller på en gyttjebank, när vattnet sjunkit undan, så fördjupar den de redan färdigbildade, men grunda urholkningslinierna, och på samma sätt förhåller det sig med regnet under flera århundraden på den bank af klippa och mark, som vi benämna ett fastland.

Vi redo vidare efter mörkrets inbrott till dess vi kommo till en sidodalgång med en liten källa kallad ”Agua amarga”. Vattnet förtjenade sitt namn; ty utom att det var sältigt, var det äfven stinkande och bittert, så att vi icke kunde förmå oss att dricka hvarken te eller maté. Jag tror att afståndet från Copiapó-strömmen till detta ställe var åtminstone fyra eller fem mil; och då det på hela vägen icke fans en enda droppe vatten, förtjenade trakten namnet öken i detta ords egentliga bemärkelse. Vi foro dock nära Punta Gorda förbi några gamla indianska ruiner; och jag märkte äfven midt för några dalar, som utgrena sig från Despoblado, två stenrösen, hvilka stodo litet ifrån hvarandra och voro stälda så, att de utvisade mynningarne af dessa små dalar. Mina följeslagare visste icke någonting om dem och besvarade min frågor med sitt orubbliga ”quien sabe”? (hvem vet?).