Sida:En svensk ordeskötsel.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

XXIII

literaturhistorisk och språklig inledning.

morgon, pl. mörnar (Tiällmann s. 172, Vallenius) l. mörgonar (Vallenius); mörnar (som också finns i fårömålet, se fåröm. ljudl. § 108) utgår från en pl. myrgnar af myrginn, en i isländskan förekommande biform till morgunn, morginn;

lus, mus, gås, pl. löss, möss, gäss l. lösser, mösser, gässer (Tiällmann s. 172); enligt Vallenius förekommo de kortare formerna »usitatius»; de längre (och yngre) förekomma ännu dialektiskt, t. ex. i dalmålet;

not, pl. nötter och bot, pl. bötter (Tiällmann s. 63; bötter ännu i Fryksdalen, Södra Möre, Östra härad), span, pl. spän och koo, pl. kör (Vallenius), där en mängd dialekter ännu ha omljud.

Följande ord hafva svag form, där nysv. har stark: tagge, nafle, ene, inede (Tiällmann s. 174).

I den bestämda böjningen äro följande former att märka: munn (munnen, Col. s. 4), boon (s. 6 och fl.), där artikeln -(e)n bortfallit näst efter annat n, såsom i en mängd nysv. diall. (Riksspråket har ett hithörande exempel, nämligen fan [för fanen, fanden, fianden.] där ordets forna tvåstafvighet ännu antydes genom den sammansatta akcent, det vanligen får);

moora (modren, Col. s. 57), kär’nga (käringen, s. 51); jfr nysv. och norska diall.;

pl. bokstäfren (Col. s. 3), grillren (s. 4), böckren (s. 10).

Sverge får ofta, liksom hos vår tids allmoge, slutartikel (Swerjet, Col. s. 38 och fl.).

Genitiver sådana som mansens, werdsens, barnsens voro ännu brukliga jämte de yngre mannens, werdens, barnets (Col. s. 50, Tiällmann s. 180 ff.).

I fråga om genus märkes, att klang är neutrum (Col. s. 52, 57), blod maskulinum och neutrum (Col. s. 36, Tiällmann s. 174), samt att (enl. Tiällmann s. 174) följande ord ännu äro maskulina med nominativ på -e: age, bråne, duale, fetme, frosse, galle, hiärne, klåde, linde, låge, stadge, suede, soppe, skugge, vane, våde, vånde, åsne, rädhåge, villie, hampe, hete, varme.

Om adjektivet är föga att anmärka. Nyyter och nyyt förekomma promiscue (Col. s. 15); däremot blott saker (enl. Tiällmann s. 222). Föröfrigt visade sig nominativ-r blott i poesi. — Neutr. pl. har mycket ofta ändelsen -e (Col. s. 7 och fl.).

Ledse och aflägse (Col. s. 12), ilsk (l. ill, s. 22) hafva ännu icke antagit -n, -en.

Komparativen af fager heter ännu fägre (Col. s. 3 och fl.).