fått någon olijkhet förmedelst tijden ok rummens åtskilnad», hvarför man med lika stort eller litet skäl kan härleda det ena ur det andra som tvärtom. Visserligen kommer han stundom med lika djärfva och ometodiska sammanställningar som hans beryktade samtida Olof Rudbeck, men han gifver då knappast häller denne efter uti fyndighet, såsom då Faunus identifieras med Fahn (s. 21); Alarik, Genserik med Ol-Erik, Jens-Erik (s. 26); foora med φορά (s. 29); martialisk härledes från mader (isl. maðr, s. 9), ond från ohne (s. 22), i jånss från jener (s. 22), foemina från föda (s. 43); »ån kurrar med raffsighet» identifieras med »l’eau courre avec rapidité» m. m.
Det är klart, att de egenskaper, som gjorde Columbi Ordeskötsel till ett för sin tid utmärkt arbete, dock icke äro de som i första hand göra detsamma intressant och värdefullt för den nutida forskningen. Dess hufvudsakliga värde är numera fasthällre att söka i den omständigheten, att Columbus häri afsiktligt söker återgifva sin tids talspråk (»I skrifvande har fulle daglige taalbruket högste rätten», heter det s. 56), hvadan vi här finna oskattbara upplysningar om svenska språkets verkliga beskaffenhet vid medlet och senare hälften af 1600-talet. Då jag här nedan går att meddela de slutsatser — hufvudsakligen rörande ljudläran — jag trott mig kunna draga ur Columbi yttranden och stafning, så har jag ansett det tjänligt att för kontrollerande och fullständigande af mina resultat samtidigt genomgå de öfriga arbeten rörande svensk grammatik, som vi äga kvar från 1600-talet, nämligen: Andreas Arvidi Strengnensis En kort handledning till thet svenske poeterij, Strengnäs 1651 (viktig för sina uppgifter om betoning och rimslut); G. A. E. Vallenius Vestmannus Project af svensk grammatica, Åbo 1682 (mycket obetydlig; af värde är den deri meddelade ordlistan med angifvande af genus; saknar paginering); Er. O. Aurivillius Cogitationes de lingvæ svionicæ, qvalis hodie maxime in usu est, recta scriptura & pronunciatione, Upsaliæ 1693 (en rätt fullständig och god ljudlära); Petrus Lagerlöof Dissertatio de linguæ svecanæ Orthographia, 1694 (med starkt konservativ tendens och förordande etymologisk stafning); Nils Tiällmann En svensk språk- och skrif-konst, Stockh. 1696 (ljudläran, som utgör större delen, värdelös; den korta formläran är bättre). Uti Jac. Boethii obetydliga Dissertatio de nonnullis ad cultum svetici sermonis pertinentibus parag. I 1684, II 1685[1] har jag icke funnit någon notis af vikt.
- ↑ Denna lilla afhandling utgöres af en eller möjligen tvänne synodaldisputationer inför domkapitlet i Västerås och finnes numera veterligen endast i tvänne exemplar, ett i K.
Bibl. i Stockholm med tvänne titelblad (fr. 1684 och 1685), det andra i Lidénska
samlingen i Upsala bibliotek. Det senare exemplaret har blott ett titelblad och
besynnerligt nog blott det, som motsvarar det sista i det andra ex., ehuru det sitter främst.
Blott det sista med de senare 14 teserna anföres också af Muncktell, Vesterås stifts
herdaminne II s. 342.
G. S.
