Sida:Eskimålif.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
122
TIONDE KAPITLET.

ej har tjänat till att göra arbetet med häfdandet af detta bud lättare för deras präster, förstås af sig själft. Min och säkert också den allmänna erfarenheten är, att grönländskorna vid kolonierna, där det är många flera européer, äro långt mera lättfärdiga än på platser, där inga européer finnas. Som exempel vill jag nämna, att kvinnorna vid Sardlok, Kornok, Kangek och Narsak gjorde ett långt bättre och mera dygdigt intryck än kvinnorna i Godthaab och Nyhernhut, där de ofta uppförde sig motsatsen till afvisande mot de unga män, som de tyckte om.

Det tyckes, som om moralen i detta hänseende varit betydligt bättre bland hedningarne, innan européerna kommo till landet. Till och med Hans Egede, som dock annars icke skildrar deras moraliska tillstånd med för ljusa färger, säger: »Jungfrur och unga flickor däremot är ganska blygsamma, så t. ex. hafva vi aldrig sett, att de med unga karlar haft någon lättfärdig umgängelse eller gifvit det ringaste tecken ifrån sig till slikt, antingen med ord eller gärningar. Under de 15 år jag var i Grönland vet jag blott 2 eller 3 flickor, som utan äktenskap blifvit hafvande, ty de hålla slikt för en stor skam.» Jag önskar, att jag kunde säga det samma om flickorna där uppe nu för tiden.

Och Dalager, som öfver hufvud ger dem det intyget, hvilket knappast längre passar in på dem, att »lösaktighetens synd äro grönländarne visserligen hemfallna till, dock icke till den grad som andra nationer,» säger om flickorna, att de under »sina första mogna år ställa sig också mycket kyska, ty eljes förspilla de helt säkert sin lycka att komma i äktenskap med en ungkarl.»

Bland hedningarne på ostkusten tycks det nu icke tas så strängt, ty Holm upplyser, att »det anses icke för någon skam, att en ogift kvinna får barn.»

Den stränga moral, som gällde för de unga ogifta