Sida:Eskimålif.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

TOLFTE KAPITLET.


Begåfning. — Formsinne. — Musik. — Diktning.
Skildringar af infödda.

Grönländarne äro i flera afseenden begåfvade människor och stå betydligt öfver den ringaktning, hvarmed de flesta européer tro sig berättigade att se ner på dem.

De ha ett skarpt förstånd angående allt, som ligger inom deras egen erfarenhetskrets, och de kunna tillika visa stor uppfinningsförmåga. Ett slående bevis därpå äro, som vi ha sett, deras redskap och vapen, hvari det förhandvarande materialet är användt så väl som det öfver hufvud låter tänka sig; de stå långt öfver det vi finna hos kringboende så väl amerikanska som asiatiska stammar. Till och med den minsta benknapp eller spänne är så bra, att det helt enkelt ej kan göras bättre, och vi ha i det hänseendet ingenting att lära dem. Visserligen kan häremot invändas, att en fattig natur har tvingat dem att använda det lilla de hade; men en sådan invändning blir af ringa vikt, då man betänker, att ett föga begåfvadt folk nödvändigt måste duka under för denna natur, ja, vi ha till och med sett raser, som anses stå mycket högt, icke kunna reda sig under samma förutsättningar.