Sida:Eskimålif.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
162
TOLFTE KAPITLET.

grönländarne, sålde jag resten fördelaktigt. För det kött européerna hade ätit inne i fjorden, fick jag 5 kronor, för att ha utfört resan dit in fick jag 20 kronor, för renhufvudet 3 kronor, för renskinnet 4 kronor och 50 öre. Resten fick jag ungefär 18 kronor för.

Då jag hade fått alla pengarna, tänkte jag starkt på att köpa mig bössa, det hade länge varit mina önskningars mål, men jag hade hittills icke haft tillräckligt att köpa den för. Jag har nog en gammal bössa, 1874 bytte jag med volontärens (Irmingers, hans, som omkom i kajak) hagelbössa och fick en äldre bössa för den. Denne Irminger (han, som omkom i kajak) känna sydgrönländarne säkerligen; då han omkom, var jag med honom.

Jag fick mig således en bössa och skall nu ge min gamla till min fosterson, så kan han få öfva sig med den. Han är 17 år gammal, och för oss, som bo i fjorden, är det en viktig sak att ha en bössa, både till ren och till säl och till annat lefvande. Jag låg öfver natten i Godthaab, men jag var icke riktigt glad, emedan jag af expeditionens medlemmar ständigt plågades med att jag skulle sälja skinnet af den ren jag hade skjutit, då jag egentligen helst ville behålla det själf, ty det var ett vackert, täthårigt skinn, som det är bra att ligga på om vintern, då det är kallt. Jag fick visserligen i augusti en stor ren, men skinnet af den var så tunt, att jag icke lät bereda det till kâk (d. v. s. underlag på britsen). Då de kommo 3 gånger och bådo att få köpa det, tyckte jag icke om att säga nej längre och sålde det sedan. Jag sade då till föreståndaren, att jag ville köpa en bössa, och fick en utlämnad. Då jag hade handlat, ville jag resa, emedan jag längtade mycket efter att komma hem, men nordostvinden tvingade mig att stanna ännu en natt i kolonien, då jag icke tordes gå förbi Kasigiángsuit, dels för blåst, dels emedan jag hade så mycket, som jag skulle ha med mig inuti kajaken. Följande dags morgon, då jag steg upp, var vädret bättre, och blåsten hade stillnat af. Jag reste då öfver Kôrnok till min boningsplats.»

Det sätt, hvarpå olyckor skildras i dessa berättelser, är ofta egendomligt. Jag skall här ge ett exempel från