hvarigenom det är borradt ett hål till att blåsa upp blåsan och som täppes med en liten träplugg.
Från denna blåspil har möjligen eskimåens viktigaste jaktvapen — den sinnrika harpunen med lina och fångblåsa — utvecklat sig. För att kunna fånga de större hafsdjuren, har man efterhand gjort pilens blåsa större och större; men snart har man fått olägenheter af, att detta orsakade för mycket luftmotstånd för att pilen skulle kunna kastas långt och med kraft. Man skilde den då från pilen och lät den endast vara förenad med dennas spets genom en lång och stark lina, harpunremmen. Harpunen, som gjordes större och tyngre än den ursprungliga pilen, kastades hädanefter ensam, men släpande remmen efter sig. Blåsan, som är fäst vid dennas andra ända och som blef liggande på kajaken, kastades först ut, sedan djuret var träffadt.
Denna harpun är med hela sin sinnrika byggnad jämte kajaken det yppersta, som den eskimåiska intelligensen har frambragt[1].
Dess skaft göres i Grönland af rödt flytträ — ett slags furu från Sibirien —, som är tyngre än det hvita flytträet, hvaraf de mindre och lättare kastvapnen förfärdigas. I främre ändan är skaftet försedt med en stark och tjock benplatta, framför hvilken det sitter en vanligen
- ↑ Nordvästindianerna och tschuktscherna — ja, om jag icke misstar mig, äfven korjaker och kamschadaler — använda för öfrigt samma harpun med lina och den stora blåsan till jakt på hafsdjur, i det de kasta den från förstäfven på sina större, öppna kanoter eller skinnbåtar. Det tycks emellertid sannolikt, att de lärt sig bruket af dem från eskimåerna.
