Sida:Eskimålif.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

39

KAJAKEN OCH KAJAKREDSKAPEN.

de att skrida till solida affärer och arbeta på sjön uti en liten kajak.»

Från den tiden gå de unga grönländarne ständigt på fångst. I början är det mest fiske de idka, längre fram börja de också med den svårare säljakten.

En viktig förutsättning för att bli en riktigt öfverlägsen kajakroddare är att kunna resa sig på rätt köl igen, sedan man kantrat. Detta sker därigenom att man med en hand fattar om årans ena ända och med den andra så långt in på årans midt som möjligt, sticker upp åran längs kajakens ena sida med dess fria ända pekande förut mot kajakspetsen; därpå, i det denna årända föres raskt ut till sidan[1] så nära vattenytan som möjligt och öfverkroppen klämmes eftertryckligt emot däcket, lyfter man sig med ett kraftigt tag rundt på åran; kommer man icke riktigt upp, kan ännu ett vricktag med denna vara nödvändigt.

En duktig kajakroddare reser sig också utan åra med tillhjälp af kastträet eller till och med utan detta bara med hjälp af den ena armen. Höjden af skicklighet ådagalägges, då de inte ens behöfva hålla handen flat, utan kunna knyta den, och för att bevisa, att de verkligen göra detta, har jag sett dem ta en sten i den knutna handen, innan de hvälfde rundt, och komma upp med den igen i samma ställning.

En eskimå berättade mig om en annan, som var så orimligt rask till att resa sig, att han kunde göra det med och utan åra, åt bägge hållen, utan kastträ, med knuten hand — ja, det enda han inte kunde resa sig med var — tungan — och han räckte ut denna lem och gjorde

  1. I det åran föres ut till sidan, så långt som till att intaga en ställning tvärs öfver kajaken, hålles den i litet sned riktning, så att årbladet vid rörelsen kommer att tvinga vattnet under sig och får en uppåtdrifvande kraft.