Skär som en glesnad silfversky,
Och, rörd af välljud, löften bäfvar,
När orden från dess läppar fly:
”Johannes lik, ditt öga känner
Igen Guds Moder, som hon stod
Kring korset främst bland Jesu vänner,
Och blandade i Sonens blod,
I verldens offer sina tårar,
Den stund, då solen släcktes ut. —
Nu denna syn från helga vårar
I spegeln af din ande gjut!
Ej i de yttre föremålen,
Men i ett högre ljus, alltmer
Försänkt i din idée, symbolen
Af Konstens inre verld du ser.” —
Som dimmans hvita väg från jorden,
Ett skingradt moln, gestalten flyr;
Men lefvande är drömmen vorden
I Raphaëls själ, när dagen gryr.
En Gud, till sin pallet han flyger:
Hvar tanka lyfts från jordens rund,
I strålar från hans pensel smyger
Madonnans drag på taflans grund.
Den helga syn förnyad stiger
Ur duken fram. I lifvets dal,
Vid kyrkans altar, Raphaël viger
Sin konst med himlens Ideal.
