Af mannakraft bevärnad,
Med frejdadt mod och frejdad glaf,
Drog Alrik ut i härnad
Att kämpa för den helga Graf.
Det röda korset lyste
På stålblank hjeltebarm,
Der unga Riddarn hyste
En bild så ljuf och varm.
Stolts Hildur satt i borgen,
Såg hären glättigt tåga fram;
Och ögat, dränkt i sorgen,
Fann Alrik dock bland moln och dam.
Snart kända fjäten skalla
I slottets hvälfda rum,
Der han på knä ses falla
För Hildur, rörd och stum.
Ett skärp, till trofast minne,
Hon lindar kring hans fasta arm:
”O, bär mig blott derinne!” —
Hon hviskar, tryckt intill hans barm;
”Svär mig, vid korsets fana,
Vid svärdet, som du bär,
Att du på stridens bana
Din Hildur trogen är!”’
Han svor sin hulda tärna
Sin tro, på riddarmanna-sed;
