Då kom med lockigt silfverhår
Den väna Sångar-Guden,
Han smålog åt min stumma tår
Och gaf en tolk åt bruden;
Mig Brage lärde harpan slå!
Då såg jag ljusets alfer små
I ringar kring mig dansa
Och hvarje brant bekransa.
När Moder min, af strängalek
Och sång, min längtan sporde,
Hon sade: ”Ej så sinnesvek
En Sköldmö vara borde.
Tag dig ett svärd; att fly din sorg,
Drag ut från dina fäders borg!
Hvart hafvets böljor vagga,
Låt segrens vimplar flagga!
Med fader min, jag fjerran hann
På långa vikingstågen.
I stilla vind, på snäckan grann,
Jag söng vid harpobågen.
Snart strängen klingade med lust
Fornyrdalag[1] på Greklands kust;
Mång’ christen lyssna’ gerna
Till Odins hjeltetärna.
Då Thyras namn till Kejsarn kom
På ryktets vingar lätta,
