Vi nådde så till Ljusets thron! —
I Norden dog min harpas ton:
Men sängen än, på vingar
Till Freya der sig svingar.
Tag dessa perlor af min hand,
Brudsmyckets hulda minne!
Sök lyckan ej kring haf och land,
Blott i ditt eget sinne.
Och skatta högst på jorden se’n
Ett strängaspel, en fulltro vän!
Sång, Kärlek, i förening,
Är lifvets andemening.” —
Hon slöt. Vid hanens rop försvann
Dess luftgestalt i vinden.
En minnestår, så lycklig, rann
Skattgräfvaren på kinden.
Hvar gång han perlesmycket såg,
Han Thyras lära kom ihåg:
”Sång, Kärlek, i förening,
Är lifvets andemening!”
