PENNAN.
När Vårens melodika hördes i lunden,
Och Flora sig prydde till festliga stunden,
Jag lyssnade glad till de himmelskas röst;
Jag ville, af blommornas blickar, de milda!
Förstå hvarje tanka, och djupt i mitt bröst
Ett språk af de helga symbolerna bilda
Då nalkades vänligt en glänsande svana;
Hon tycktes den längtande tjusningen ana,
Och sänkte på stranden, från ljusrymdens haf,
Din målande pensel! Af glädje och smärta
Du blandade teckningens färgor, och gaf
Åt Sångmön en speglande bild af mitt hjerta.
Du föddes, du växte på flyende vingar;
Min tanke ock stundom förmäten sig svingar
Med dig opp till stjernornas skimrande här;
För kärlekens blick med din kosa du visar
Hvar känslornas saliga hemlighet är,
Den himmel, som ljuft du för saknaden prisar.
O, Diktningens Sylf! skall du våga dig närma
Till främmande hjertan, med enfald och värma,
Ej anande något, som offret försmår? —
Ja! hoppas, om konsten dig än skulle felas,
Att menlös och fri, liksom barndomens vår,
Din lek dock af likstämda sinnen skall delas!
