Sida:Förberedande utkast till strafflag Speciella delen 3 Förmögenhetsbrotten d 1.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
108

straffbarheten för försök bortföll. M. B:s stränghet i fråga om kvalificerad anstiftan behölls och skärptes ytterligare. Mindre väsentlig delaktighet straffades såsom gärningsmannaskap, utan avseende på vinning (= M. B.), och från tjuvgömmerirekvisitet borttogs animus lucri. – Den ovannämnda förberedelse§ och politibestämmelserna upptogos icke i K. F. 1855.

K. F. 7/9 1858 om förfalskning, så ock om bedrägeri och annan oredlighet innehåller bestämmelser om förskingring (§ 33), om hittegodsdeliktet (§ 41) samt om bodräkt (§ 42). Dessa bestämmelser överensstämma i det väsentliga med L. B.; straffmaximum för det normala fallet av bodräkt, som i förslagen utgjort det tillgripnas värde, höjes dock här till det dubbla värdet.

Med avseende på rånsbrottet innehåller K. F. 1855 åtskilliga olikheter gentemot förslagen. För det typiska deliktet (men icke för kvalifikationsfallen) göres nu en skillnad mellan fullbordat brott och försök (§ 22). Förslagens utvidgande av rekvisitet genom bestämmelserna om våld eller hot efter tillgreppets förövande samt om avtvingande av skuldebrev m. m. borttogs. Den lägre kvalifikationsgraden försvinner fullständigt; ur den högre kvalifikationsgraden (§ 23) utgår sjöröveriet, som sålunda blir vanligt rån. I fråga om de objektiva överskotten (§§ 23, 24) överensstämmer K. F. 1855 med L. B.; däremot återvänder den (§ 25), beträffande iteration, till L. K:s strängare ståndpunkt. Specialstadgandet rörande delaktighetsstraffet försvinner. Däremot hade K. F. 1855 en ny bestämmelse, analog med den nuvarande Str. L. 20: 9, om konkurrens av rån eller rånförsök inbördes eller med stöld (§ 26): även här infördes asperation, med två års höjning av maximum.

Jämfört med K. F. 1855 innehöll Str. L. 1864, beträffande tjuvnadsrekvisitet, jämte mindre avvikelser i fråga om gränsen mot åverkan (ollon och nötter fördes nu till åverkan, lika med förslagen), uttryckliga bestämmelser om att depositum clausum och d. miserabile skulle (i likhet med M. B. och K. F. 7/9 1858 § 35 m. 1) anses såsom tjuvnad; i detta avseende hade dock K. F.