formligen erkänd utaf någon af Europas större magter. Det war således för att befästa de nya Fristaternes wacklande constitutioner, som han tillstyrkte deras erkännande. Det war ej ett förwirradt philanthropiskt swärmeri, ej ett tomt eller obestämdt begrepp om frihet, som ledde honom; i hela hans handlingssätt röjes twärtom en strängt genomförd kedja af de djuptänktaste politiska reflexioner och slutledningar, hwilkas mångfaldiga combinationer och syftningar måhända endast kunna uppfattas af ett snille sådant som hans. Samma upplysta åsigter förmådde honom äfwen till Portugals beskyddande och till bemedlingen för Grekerne. Dessa åtgärder syntes wäl närmast beräknade på dessa länders fördelar, men borde äfwen medelbarligen lända till Englands bästa. Han hushållade sparsamt med Englands tillgångar, och sökte derföre städse att upprätthälla lugnet så wäl inom- som utomlands. Han ansåg inga fördelar nog stora, att kunna uppwäga krigets olyckor. Brittanniens handel kunde enligt hans öfwertygelse endast blifwa fördelaktig då den drefs med rika länder, och dess utwidgande endast blifwa möjligt i den mon, som antalet af blomstrande länder tilltog. — Hans politiska skarpsinnighet är så mycket mera beundranswärd, som han med en lågande inbillningskraft förenade ett poetiskt och retligt sinne. Dessa egenskaper, som så lifligt framträda i hans tal, hänförde honom likwäl alldrig wid hans handlingar; hans höga intellectuella kraft wisse att, då så fordrades, kufwa phantasiens inflytande. — Såsom ett skönt bewis på hans rigtiga tact och fina grannlagenhet har man med skäl anfört det uppförande han iakttog wid den ryktbara processen mot Drottning Carolina. — Hans sångmös första utgjutelse rörde Grekland (redan wid skolan i Eton författade han ett skönt poem under titel af: Det förtryckta Grekland); hans tidigaste tal i Parlamentet angingo slafhandelns afskaffande; hans sista politiska handling war undertecknandet af tractaten till Greklands pacification. I fem och trettio år har han suttit i Parlamentet, och under hela denna tid fann Catholikernes emancipation uti honom den ifrigaste förswarare. Hade han ännu lefwat några månader, så skulle han måhända fått den glädjen att se denna, liksom många andra af sina ädlaste önskningar uppfyllda. Man klagar, att hans lefnad warit för kort för werlden och hans fädernesland, och med skäl; men huru länge hade han bordt lefwa, på det man skulle kunnat säga, att han lefwat nog? Skiljes ej en stor och ädel man alltid för tidigt ur wår krets? — Cannings classiska penna dikterade öfwer Pitt följande epitaphium, som så wäl kan anwändas på honom sjelf:" Kallad till förwaltningens öfwersta ledning, återställde han financerne, gaf ett nytt lif åt fäderneslandets handel, och lade en djup och säker grund för den offentliga crediten. Hos utländningen wisste han att upprätthålla sin nations ära; omgifwen af swårigheter och faror, förstod han att förena statens krafter och hjelpkällor, och inom dess gränsor sprida ordningens och den sanna frihetens wälsignelser. Till denna höga bestämmelse hade Försynen utrustat honom med gåfwor, som enskildt betraktade äro sällsynta, i sin förening åter underbara — omdömeskraft, phantasie, minne, qwickhet, energie, skarpfinnighet, — en wältalighet lika rik som bestämd, lika befallande som öfwertalande, — ett upphöjdt tänkesätt förenadt
