Sida:Folksagor.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
198
RIKE PER KRÄMARE

»Vi ha ju sagt dig, att hon ska få mjölnarpojken där nere», sa stjärntydarna.

»Ja, det är nog gott och väl», sa Per Krämare, »men honom har det nu gått galet med, så han är död. Och kunde jag få veta vem dotter min ska ha till man, så skulle jag gärna ge tvåhundra daler.»

Stjärntydarna sågo på stjärnorna igen, men så blevo de onda och sa: »Hon ska i alla fall ha den där mjölnarpojken du satte ut i älven och ville ta livet av, för han lever ännu och är i den kvarnen som ligger nedanför din gård. Per Krämare gav dem tvåhundra daler för spådomen och undrade om det inte fanns någon råd att bli av med den där mjölnarpojken.

Det första Per Krämare gjorde när han kom hem var att fara ned till kvarnen. Då var gossen så stor, att han hade gått fram, och han gick i kvarnen och hjälpte till. En vacker gosse hade han blivit.

»Kunde du inte låta mig få den där pojken», sa Per Krämare till mjölnaren.

»Nej, det kan jag inte», svarade han, »jag har fostrat upp honom som min egen, och han har artat sig väl, så nu kan jag ha hjälp och nytta av honom i kvarnen, för själv börjar jag bli gammal och skröplig.»

»Ja, det gör jag med», sa Per Krämare, »och därför ville jag gärna ha en som kunde hjälpa mig att handla. Vill du låta mig få honom, skall jag ge dig sexhundra daler. Då kunde du köpa dig en gård och leva i ro och fred på gamla dagar.»