Sida:Folksagor.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
274
PEIK

»Var är Peik?» skrek kungen när han kom klivandes med buller och bång genom stugdörren.

»Han har rest sin väg», sa pojken som satt där klädd i systerns kläder.

»Jaså», sa kungen, »hade han nu varit hemma så hade jag dräpt honom, för en sådan rackare och kanalje behöver inte få leva», sa han.

»Ja, se han hörde att kungen tänkte komma hit, och då gav han sig i väg, för han förstod nog att majestätet var ont för alla narrstrecken han gjort», sa systern som var brodern. »Och mig, stackars flicka, lät han sitta här ensam, utan både mat och dryck», sa hon.

»Följ med mig till kungsgården», sa kungen, »det är inte lönt att du sitter här och svälter för hans skull», sa han.

Det ville hon gärna förstås, och i kungsgården fick hon lära allt möjligt fint, och hon blev behandlad som om hon varit kungens egen dotter. Kungen saknade inte sin äldsta dotter längre, ty Peik han sydde och spann och vävde och lekte med de mindre systrarna, så man kunde rakt bli varm om hjärtat att titta på.

Efter en tid kom det en friare till gården. Kungen sa att han hade tre döttrar och prinsen skulle själv få välja vilken av dem han ville ha. Han skulle få gå upp i vävkammaren och prata med töserna och bekanta sig med dem, att börja med, sa kungen. Prinsen blev kär i Peik och kastade en fin silkesklänning rakt i armarna på henne, som var en pojke. Sedan började man brygga och baka till bröllopet, och för varje dag som gick kom