tänker på i morgon middag», sa hon, »så ska du både få mig och få behålla mig.»
Pojken kände sig som om han redan var hängd, för han kunde ju alldeles inte veta vad hon skulle tänka på, och ännu mindre kunde han skaffa det. När han kom upp på sitt rum var han så sorgsen, att inte ens vännen kunde få honom glad. Vännen lovade att göra vad han kunde i alla fall, och eftersom han lyckats två gånger så skulle han väl lyckas också den tredje, sa han. Då äntligen blev pojken lugn och la sig att sova.
Klockan ett skulle prinsessan fara den natten, sa gumsen, och vännen satt bakom henne nu som de båda andra nätterna. Men den här gången höll han sig inte lika stilla som förut. Han gav henne då och då en knuff så hon höll på att ramla av gumsen. När hon kom fram till trollet jämrade hon sig och sa att vädret måtte vara fasligt dåligt, för hon hade tyckt att någon hade slagit både henne och gumsen, men det måtte väl ändå ha varit stormen. Hon var visst både gul och blå, så många knuffar och nyp hade hon fått under resan. Och så berättade hon att friaren hade lämnat igen nystanet också och varken hon eller trollet kunde begripa hur han fått tag på det.
»Men vet du vad jag nu hittat på», sa hon. »Jo, han ska ge mig det som jag tänker på i morgon middag, och jag ska tänka på ditt huvud, min älskade vän», kråmade hon sig för trollet. »Tror du att han någonsin kan lista ut det?»
Nej, det trodde inte trollet, och han krumbuktade sig
