Lillepys.
Det var en gång ett fattigt folk; de bodde i en usel koja, der det icke fanns annat än bleka nöden, så att de hvarken hade en matbit eller en vedpinne. Men hade de nästan ingenting af allt annat, så hade de åtminstone fått Guds välsignelse med barn, och för hvart år fingo de ett till. Nu hade de åter ett att vänta; detta var mannen vred öfver, och gick beständigt och knotade och brummade och mente tro på, att det väl ändå en gång borde vara nog af de Guds gåfvorna; och då tiden var inne att hustrun skulle föda, gick han till skogs efter ved, ty han gitte inte se den nya skrikhalsen; han fick tids nog höra honom när han skrek efter mat, sade han.
Då mannen väl var gången, födde hustrun ett vackert gossebarn och genast som pilten var kommen till verlden, såg han sig omkring i stugan. “Hör på, kära min moder,“ sade han, “ge mig litet gamla kläder efter bröderna mina och matsäck för ett par dagar, så vill jag ut i verlden och försöka min lycka; du har barn nog ändå, ser jag.“ — “Gud hjelpe mig för dig, gosse,“ sade modern, “du är alltför liten ännu; det går aldrig an.“ Men pojkungen var envis och tiggde och bad så länge, tills modern måste låta honom få några gamla paltor och litet mat i ett knyte, och dermed gick han glad och munter ut i verlden. Men han var knappast gången förrän hustrun födde en gosse till; han såg sig också omkring och sade: “Hör, kära min moder, ge mig litet gamla kläder efter bröderna mina och ett par dagars matsäck, så vill jag ut i verlden och söka upp tvillingbrodern min, du har barn nog ändå du.“
