honom sjelf, att ingen kunde skilja dem åt, här på kungsgården, så kunde han få den andra prinsessan och halfva riket, ty sjelf tyckte han att han hade nog med den ena halfparten. Knappt hade han fallit på denna tanke, så gick han ut och ropade på kung Lilleput; nej, der kom ingen. Så ropte han en gång till och litet högre, men nej, der kom ändå ingen. Så ropte Lillepys tredje gången, och det af alla krafter, och så stod brodern der. “Jag sade ju, du skulle inte ropa på mig utan att du var i yttersta nöd,“ sade han till Lillepys, “och här är ju inte en mygg, som kan göra dig något för när.“ Dermed daskade han till honom, så Lillepys rullade bort öfver ängen. “Åh, skam få dig att du slåss!“ sade Lillepys; “först har jag vunnit den ena kungadottern och halfva riket, och så den andra kungadottern och det andra halfva riket, och nu tänkte jag ge dig den ena prinsessan och hälften af kungariket med mig; — tycker du då det är hyggligt att slå mig så der?“ Då kung Lilleput hörde det, bad han sin bror om förlåtelse, och de blefvo straxt vänner och väl förlikte igen. “Nu vet du,“ sade Lillepys, “att vi äro så lika, att ingen kan känna skillnad på oss; byt nu kläder med mig och gå upp på slottet, så tro prinsessorna, att det är jag som kommer in; den som då först kysser dig skall du ha, så tar jag den andra;“ ty han visste, att den äldre kungadottern var den starkare, och då kunde han väl veta hur det skulle gå. Det var kung Lilleput genast med om; han bytte kläder med brodern och gick in i slottet. Då han kom in i prinsessornas rum, trodde de det var Lillepys, och begge ilade straxt emot honom; men den äldre, som var större och starkare, stötte undan systern och tog kung Lilleput om halsen och kysste honom; och så fick han henne, och Lillepys den yngre kungadottern. Då må tro, der blef ett bröllop, och det så det hördes och spordes öfver sju kungariken.
