bort till ett ställe, som ingen hade reda på, samt ställde in den. Då han kom hem igen, lågo bröderna och sporde huruledes det hade gått för honom. “Du blef väl icke länge liggande i höladan, du, som annars aldrig har varit så långt som vid skogsängen,“ sade de. “Jag låg i höladan till solen gick upp, men jag hvarken hörde eller såg något, jag,“ sade han; “Gud vet, hvad det var ni blefvo så rädda för.“ — “Ja, vi få väl se, huru bra du vaktat ängen,“ svarade bröderna; men da de kommo dit bort, stod gräset likaså långt och tjockt som om qvällen.
Nästa midsommarnatt gick det på samma sätt: ingen af de två äldsta bröderna tordes gå bort till skogsängen och vakta slåttern, men Askepilten var icke rädd; det hände också detsamma som föregående midsommarnatt: först inträffade åska mod ett jordskalf; om en stund ett dylikt, och ytterligare ett; men alla tre jordskalfven voro mycket starkare och häftigare denna gång. Plötsligt blef det lugnt igen, då ynglingen hörde något som tuggade utanför ladudörren; han kröp fram så tyst han kunde, bort till dörrhålet — ja! der stod invid väggen en häst igen, som åt och gnagde; den var ändå mycket större och fetare än den förre; och dertill hade han sadel, betsel och en fullständig ridderlig rustning — alltsammans af blankt silfver, så präktigt, som någon kunde önska sig. Ha, ha! är det du som, ville äta höet vårt i natt, tänkte gossen, det skall jag nog vänja dig af med. Dermed kastade han eldstålet öfver hästen, som blef stående så spak som ett lam. Sedan pilten ridit bort med hästen till samma ställe, der han hade den andra, återvände han hem. “I dag ser det väl vackert ut borta på slåtterängen,“ sade bröderna. “Åh, ja men,“ sade Askepilten. De skulle nu dit igen, och gräset stod likaså tjockt och långt som förut, men de blefvo icke vänligare mot Askepilten för det.
Då den tredje midsommarnatten kom, tordes heller
