Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

Han kastade orden som stenar, utan vetskap om sin grymhet och alltför rik på stolta anor att befatta sig med en hednisk bonde. Sedan blef han tyst igen och satt och vickade med silfverskeden.

— Hvarför tiger du, son? — frågade hon.

— När katten lapar mjölk, kan han inte spinna.

— Ändå ser jag inte, att du spisar något. Tag här och bryt ett stycke af torsbocken, som småpigorna bakat till påsken. Jag märker nog i dag, att det är någon tanke, som fått makt med dig. Jag minns ett fagert ordstäf: När maskrosen fått besök af biet, lutar hon guldkronan mot jorden, medan frukten mognar.

— En vämjelig och klibbig frukt! Du har så mycket fagert snack, mor. Du har alltid varit mitt goda samvete, och jag önskar att jag kunde föra dig med mig i en väl vaxad nöt liksom mitt fnöske. Och nu tar jag saxen ur din ask och klipper af mig mina två lockar, som inte få rum under ringhufvan. Och så binder jag dem så här om din handlofve alldeles som riddaren i visan, när han skulle fara bort från sin käresta. I natt måste jag rida tillbaka till min här. Det är så mycket att

25