Sida:Fortuna.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
249

Hon hade några begrepp om rättstjänare, auktion och dylikt, men mycket klara voro de icke; hon visste blott, att allt det der var fiendtligt, och att man kunde och borde narra lagens män.

Hastigt flög hennes blick rundt omkring rummet; der stodo två massiva silfverljusstakar på kaminen. Som en korp kastade hon sig öfver dem, flög in i sin sängkammare och gömde dem på bottnen af sin låda under sina egna linnen.

Och den första af de deltagande väninnor, som hade varit uppe hos henne, måste bereda den öfriga kretsen en missräkning: Clara Lövdahl var alldeles icke förkrossad, tvärtom! Hon tog det på ett så vackert sätt.

Hon hade talat om, att nu måste de naturligtvis alla arbeta i den yttersta tarflighet; men hon för sin egen del grufvade sig icke alls, hon hade egentligen aldrig satt värde på lyx; kunde bara hvar man få sitt, så skulle hon vara glad och icke klaga.

Abraham var på hemresa söderut, då han fick telegram från Peder Kruse; det lemnades honom ombord på ångbåten vid en tilläggsplats.

Först kunde han ej förstå det; ett ögonblick tänkte han till och med, att det måtte