Sida:Fortuna.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

37

Men han kunde lika gerna ha gjort grimaser till kakelugnen; hon höll sig hela tiden stel, kall och höflig eller ohöflig, som det föll sig.

Då Abraham derför slutligen, utmattad af aftonens besvärligheter, hade följt den siste gästen till dörren, sprang han hastigt genom rummen till sin hustrus boudoir, der hon stod och väntade på honom, men låtsade som om hon likgiltigt ordnade några blommor.

»Seså, hvad är det? Svara, hvad är det, Clara!» utropade han och stälde sig framför henne.

»Hvad det är? Hvad menar du?»

»Åh, du förstår mycket väl, så som du har varit hela qvällen! Plötsligt, innan någon vet ordet af, sitter du der som en mumie, drar inte på munnen, svarar inte.»

»Om jag inte förmådde att dölja min nedslagenhet mot slutet af aftonen — fast Gud skall veta, att jag ansträngde mig af alla mina krafter — så vet du i alla fall skälet och behöfver inte fråga.»

»Jag vet inte skälet; jag anar nog, att det är med mig, du är missnöjd; men Gud straffe mig, om jag vet hvad jag gjort.»

»Och det svär du på! Du kommer kanske inte ihåg, då du satt bakom pianot och