Sida:Fria Lekar.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

78

Är detta icke möjligt, har han rättighet att invänta ett godt slag af någon medspelare. Han måste i hvarje fall hafva varit i utemål och kommit in igen, till dess hans tur att slå återkommit. Lyckas icke detta, är det uppgifvaren tillåtet att gå ut och bränna honom, han må vara i eller utom bo. Om den, som så blir bränd, kan nog hastigt få fatt i bollen, så att han hinner bränna någon af motsidans män, innan denne kommit i bo, och sedan sjelf hinner in utan att blifva bränd, har han icke allenast räddat sitt spel, utan motspelarne hafva äfven förlorat de lyror, de möjligen tagit före bränningen. Det händer, att den af innemännen, som för tillfället är i utebo, men ämnar sig in, går utom mål innan någon lyra är slagen, uppgifvaren kan då tvinga honom att gå tillbaka genom att i motsatt fall neka att gifva upp.

När utemännen komma in, antingen genom tagna lyror eller bränning, slår den först, som tagit sista lyran eller bränt. Den, som stått i utemål, slår andra i ordningen, så vida han icke enligt föregående regel skall slå först, i hvilket fall uppgifvaren blir den andre. Är klockaren den förste, slår uppgifvaren sist.

16. Långboll (Pl. 12) är det största bollspel, som delvis ännu förekommer på fastlandet. Det spelas något olika i olika trakter. Detta, så väl som det förut beskrifna, spelas med boll och bollträ. Båda spelen förvexlas med hvarandra, och mellan dem förekomma snarlika spel med andra namn såsom