Ofta när månen bland skyarna flög, förtalde den gamle
under från främmande land, dem han sett, och vikingafärder
fjerran i Østervåg och i Vestersaltet och Gandvik.
Tyst satt lyssnande lag och dess blickar hängde vid gubbens
läppar, som bi’t vid sin ros; men skalden tänkte på Brage,
när med sitt silfverskägg och med runor på tungan han sitter
under den lummiga bok och förtäljer en saga vid Mimers
evigt sorlande våg, han sjelf en lefvande saga.
Midt på golfvet (med halm var det strödt) brann lågan beständigt
gladt på sin murade häll; och igenom det luftiga rökfång
blickade stjernorna in, de himmelska vänner, i salen.
Men kring väggen, på naglar af stål, der hängde det radvis
brynja och hjelm vid hvarann, och här och der dem emellan
blixtrade neder ett svärd, som i vinterqvällen ett stjernskott.
Mera än hjelmar och svärd dock sköldarne lyste i salen,
blanka som solens rund, eller månans skifva, af silfver.
Gick der stundom en mö kring bordet och fyllde i hornen,
