Sida:Frithiofs Saga.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
140

blott en svallvåg styr
mot den nära ön.

Och på en gång solen träder
som en konung i sin sal,
återlifvar allt och gläder
skepp och bölja, berg och dal.
Hennes sista strålar kröna
klippans topp och dunkel lund;
alla känna nu de gröna
stränderna av Efjesund[1].

„Stego Ingborgs böner,
bleka mör, mot Valhall,
böjde liljehvita
knän på Gudars guld.
Tår i ljusblå ögon,
suck ur svandunsbarmar
rörde Asars hjertan,
låt oss tacka dem!“ —



Men Ellidas stam,
utaf hvalen stött,
går i marvad fram,
är af färden trött.

Tröttare ändå af färden
äro alla Frithiofs män;
knappast, stödda emot svärden,
hålla de sig uppe än.

  1. På Orkadiska Öarne.