(det tillkommande). De bestämma allt, som sker i verlden, och sjelfva Gudarna måste lyda Nornornas lag.
TREDJE KAPITLET.
OM LOKE.
Loke härstammade från Rimtussarna och var elak till sinnes som de, men hade genom sin illistighet och snälla tunga innästlat sig bland Asarna. Han hade med en jättinna tre barn, hvilka alla voro onda, nemligen Midgårds-ormen, Fenris-ulfven och Hel. Oden kastade Midgårds-ormen i hafvet, der han vuxit så, att han räcker rundt kring alla land och biter sig i stjerten. Fenris-ulfven blef bunden vid en klippa. Men Hel nedstörtades i Niflhem att der råda öfver alla, som dogo af ålder och sjukdom. Utaf henne har helfvetet sitt namn. Så skulle del vara till Ragnarök.
Gudarna plägade till tidsfördrif skjuta på Baldur och glädja sig åt att se, hur allting, pilar, spjut och stenar, undvek att såra honom, och alla tyckte, att han hade stor ära af detta. Häröfver blef Loke afundsjuk. Han hade utspanat, att Frigg försummat taga ed af en liten telning, kallad Mistelten. Loke gick derföre och uppryckte densamma och gjorde deraf ett spjut, som han gaf åt Höder den blinde, en af Asarna, bedjande honom dermed skjuta på Baldur och så bidraga till dess heder. Höder sade sig ej kunna skjuta, ty han såg ej något. Då riktade Loke spjutet åt Höder, och denne kastade det så, att Baldur genomborrades deraf och föll död till jorden.
Detta var den största olycka, som kunde hända Gudar och menniskor. En af Gudarna red till Hels boning för att återlösa Baldur derifrån, men Hel sade, att hon skulle behålla honom, om ej hela verlden ville gråta hans död. Då utsände Gudarna bud och begärde, att allting, som fanns, skulle gråta Baldurs död.
