Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
123
ANSGARIUS RESER ANDRA GÅNGEN TILL SVERGE.

hedningarna och mot den nya läran; men då första ifvern något afstannat, uppstod en gammal man och talade sålunda: «Hören mig alle, både konungar och allmoge. Här äro många ibland oss, som ofta hafva rönt både i sjönöd och andra faror, huru mägtig denna nya Guden är att hjelpa dem, som honom åkalla. Derföre hafva ock några farit till Dorstad[1], enkom för att der låta döpa och kristna sig; och hafva på sådana resor utstått försåt och anfall af vikingar samt många andra farligheter. Hvarföre skulle vi då ej välvilligt här hemma mottaga det, som vi med så mycken våda hafva sökt i främmande land? När ej våra egna Gudar mer kunna hjelpa oss, så är ju nyttigt att hafva denna mägtigare Gudens ynnest». Af dessa orden bevektes folket, och blef det derföre tillåtet för Ansgarius att predika kristna läran i Sverge. Han omvände då ganska många, byggde en kyrka i Björkö, försörjde fattiga och faderlösa, samt friköpte fångar. Efter någon tid återvände han till Tyskland, och sedan blef kristendomen mycket eftersatt i Sverge, ty ingen predikant vågade sig dit. Ansgarius var efter tidens sätt en ganska gudfruktig man. Han var så lättrörd, att han gret vid allt, och bar beständigt en penningepung vid sidan, att derur gifva allmosor åt nödlidande. Ofta fastade han och tvådde fötterna på fattiga efter Frälsarens bruk. För att späka sin lekamen, bar han alltid en hårduk näst kroppen och förtärde blott bröd och vatten och det efter ett visst mått. Han var mycket nitisk för de nordiska folkens omvändelse och sparade dervid hvarken sig sjelf eller sin egendom. Han blef efter sin död af påfven kanoniserad, d. v. s. förklarad för helgon, dyrkades som Nordens patron eller skyddshelgon, och hans ben kringspriddes och förvarades såsom heliga lemningar.

  1. En stad i Holland.