Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
128
SLAGET PÅ FYRISVALL.

sjelf åt Guden efter tio år, om han blott denna gången finge seger. Då berättas, att en enögd man i vid blå kappa med en sid hatt på hufvudet har visat sig för Erik, och gifvit honom ett spjut, som han skulle kasta mot Styrbjörns folk, sägande: «I hören nu alla Oden till!» och denna man troddes hafva varit Oden sjelf. Tredje dagen börjades ett mycket häftigare slag, och hade emellertid denna natt återigen mycket folk samlats till konung Erik från landskapen. Men snart kom en allmän bäfvan öfver Styrbjörns män. De tyckte, att uppe i luften allestädes öfver dem sväfvade lätta pilar, hvilka förblindade och förvillade dem, och troddes vara sända från Oden. Dessutom nedrasade ett närbeläget sandberg, och åstadkom mycken förvirring bland dem. När Styrbjörn nu omsider såg, att allt lutade till hans fall och undergång, stötte han med ångest och förtviflan sitt banér fast i jorden och ropade med förfärligt ljud till sitt öfverblefna folk, «att de skulle heldre dö med ära, än fly med skam!» Derpå kastade han sig med raseri midt ibland sina fiender och föll så, genomborrad af deras vapen. De fleste af hans män följde honom, och få voro de, som flydde undan eller gåfvo sig till fånga. När slaget var slut, uppträdde konung Erik på en af högarna, och utlofvade en stor belöning åt den, som kunde qväda en Drapa[1] öfver detta slag. Då steg Isländaren Torvald Hjalteson fram, och qvad för konungen och hären en härlig segersång, och erhöll derföre till belöning tvenne dyrbara guldkedjor, och har denne Torvald hvarken förr eller sednare befattat sig med skaldekonst  Efter detta blef Eriks son, Olof, som då var blott två år gammal, framburen för hären och af densamma hyllad och utropad till sin faders efterträdare och konung öfver hela Sverges rike. — Emedan han för sin barndoms skull vid detta tillfälle bars vid skötet, blef han kallad Olof Skötkonung. Styrbjörn hade en son, benämnd Torkil Sprakalägg, hvars son hette

  1. Äresång.