väga. Härefter drog konung Rolf till Ulleråker, och begärde få tala med Torborg, och hon trädde fram på borgmuren tillika med sitt folk. Konung Rolf förelade henne nu det vilkor, att antingen jaka till hans frieri, eller skulle han bränna upp staden och nedhugga hvart mans barn derinne funnes. «Förr skall du blifva en getaherde i Westergötland», sade Torborg, «än du får någon magt öfver oss». Härvid skakade hon och allt hennes folk på sköldarna, och ville hon ej höra mera.
Rolf måste derföre söka med våld vinna staden, men fick der röna det raskaste motstånd; ty vid allt, hvad Göterna företogo sig, blefvo de af Svearna återdrifne. Dessa hällde sjudande vatten och beck öfver dem, kastade stenar och stockar på deras hufvuden, och gjorde dem sålunda stor skada; och var alltid tillgång på friskt manskap inom borgen. När det så hade lidit fjorton dagar framåt, utan att Göterna hade vunnit någonting, började de knota, och ville somliga hellre fara hem igen än här lida begabberi, ty stadsfolket gick upp på murarna och visade dem allehanda kostbarheter, bedjande dem komma och taga dem; och hade många andra smädeord och gäckerier för sig mot Göterna.
Detta allt gick konung Rolf mycket till sinnes, och begynte han eftersöka råd mot slik olycka. Slutligen befallte han sina män att hugga och sammanbinda stora flakar af risknippor och träd. Under dessa satte han fasta och starka stolpar, och förde så alltsammans till muren, hvarpå han lät sitt folk hasteligen gräfva sig tvärtigenom vallen. Svearna nedkastade väl stenar, bjelkar och kokhett vatten öfver dem; men de goda stormtaken togo emot, så att intet skadade dem. När nu Göterna kommo in uti borgen, funno de ingen menniska derstädes; men alla rummen voro fullsatta med kostligt tillagad mat samt allehanda dyrbarheter. Kettil ville stanna qvar, skifta rof och göra sig goda dagar, men Rolf förböd detta och sade, att de först skulle
