sedan kämpa mot hvarandra. Men uti leken sågs, att Alf var starkare än Ingjald, hvilken blef så förtretad deröfver, att han började gråta. Då Ingjalds fosterfader fick vela detta, sade han: det var en stor skam för Ingjald. Andra dagen derefter stekte han hjertat af en varg och lät Ingjald äta upp det, och det berättas, att han sedan blef mera argsinnt och elak än andra menniskor.
Då konung Bröt-Anund en gång reste mellan sina gårdar, kom han till Himmelshed i Nerike[1]. Der är en trång och djup dal, men på båda sidor branta och ganska höga fjäll, på hvilka det låg mycket snö. — Nu föll ett häftigt regn, och derigenom lossnade ett fjällskred, som med mycket snö, ler och stenar rasade ned, så att konung Anund och många af hans hoffolk deraf fingo sin bane.
TREDJE KAPITLET.
INGJALDS SVEK.
Ingjald blef nu Uppsala konung. Den tid var plägsed i landet, att vid graföl efter konungar och jarlar skulle efterträdaren sitta på pallen framför högsätet. Sedan inbars Bragebägaren, och då skulle arfvingen stå upp, göra ett löfte om någon stor bragd, och derpå dricka bägaren i botten, hvarefter han först leddes i högsätet och var lagligen förklarad konung. Då Svea rike efter Agne Skeppsbos död började gå i brödraskifte, uppkommo många konungaslägter, hvilka herrskade uti fylkena och landskapen. Desse fylkiskonungar erkände väl Uppsalakonungens öfverherrskap, men förminskade dock mycket hans skatter och magt.
Ingjald byggde i Uppsala, till sin faders graföl, en stor sal med sju högsäten. Sedan böd han dit alla
- ↑ Somliga säga i Westmanland.
