märkte deras afsigt, bad han dem släppa sig upp, sägande: «Jag vet nogsamt, att för eder tyckes jag vara lastgammal, och det kan ock så vara. Dock vill jag ej dö i ett badkar, utan heldre såsom en konung». Då stego hans vänner till och hjelpte honom upp. Derpå skickade Harald sändemän till Sigurd Ring i Uppsala med ett bud: «att Danskarna tyckte Harald vara för gammal, derföre ville han falla, som en konung anstod, uti strid. Han bad alltså, att Ring skulle samla så stor krigshär, han förmådde, och dermed möta Harald vid Bråviken i Östergötland. De skulle då der försöka, hvem som vore mägtigast». De började således rusta sig, och somliga säga, att de i sju år beredde sig härtill. Det finnes dock andra berättelser, som förtälja, att Haralds krigsöfverste, Brune, hade med sin list uppretat konungarna mot hvarandra till detta krig. Ring hade sitt folk från Svearike, Westergötland, Norge och Helsingland. Der voro också många utmärkta kämpar, i synnerhet Ragvald den rådkloke och Starkotter, som ansågs för den störste kämpe på den tiden. Haralds här var från hela Dannemark, Östergötland och norra Tyskland. Hären samlades i Öresund och var så stor, att man kunde gå på flottan såsom på en bro öfver hafvet från Seland till Skanör. I konung Haralds här var Ubbe från Friesland den namnkunnigaste. Der voro ock trenne sköldmör, Ursina, som bar Haralds banér, Heide och Veborg, och dessutom många andra stora kämpar. Derpå möttes härarna på Bråvallahed i Östergötland. Harald utsände sin fältöfverste Brune för att efterse, huru Ring uppställt sin här. Då han återkom och berättade, att Rings här stod i svinfylking, sade konung Harald: «Hvem hafver lärt konung Ring det? Trodde jag dock, att ingen kunde det, utom Oden och jag. Eller vill Oden nu göra mig segerlös, det jag aldrig förr varit? Vill jag då heldre, att han låter mig falla med hela min här i striden». Derpå lät han Brune uppställa folket, och emedan han sjelf ej förmådde gå, lät han sätta sig i en vagn.
