Sida:Gift (sv).djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 12 —

de åtta, tio latinarne sig väg genom mylret af de små, som strömmade ut i farstun och trappan.

»Fi donc!» ropade Abraham, då de slutligen kommo upp till det rum i andra våningen, som de skulle ha, »här måste vädras ordentligt efter stinkdjuren.»

Alla fönster slogos upp, och några försenade stinkdjur, som ännu gingo och pysslade i sina pulpeter, slängdes obarmhertigt ut i farstun.

Vid hvarje utkastning uppstämde de små der ute vilda hämdtjut, men latinarne brydde sig ej derom; de stängde sina dörrar, och tjocke Morten, som tåligt bar öknamnet »baksträfvaren» — det är ej lätt att förklara hvarför — sattes till att hålla vakt.

Ty de öfvermodiga stinkdjuren, som litade på sin massa och på trappan, kastade hvarandra mot dörren och ruskade i låset.

Primus, som alltid höll modiga tal, föreslog ett utfall med latinarnes samlade här; men stämningen var icke krigisk. Abraham satt uppe i katedern och bände på låset; han hade satt sig i sinnet, att han skulle se stinkdjurens anmärkningsbok.

Men plötsligt ljödo höga triumfrop der ute. Morten baksträfvare gläntade på dörren och ropade derpå förfärad till sina vänner: »Hjelp! De ha fångat råttkungen.»

Abraham störtade ned från katedern, de andra följde med, primus sist: lille Marius hade fallit i stinkdjurens händer.